Läste SvDs summering av decenniet vid frukostbordet igår, det är ju lagom deprimerande läsning… De tar bara upp allt negativt som har hänt de senaste 10 åren.

Dels är det deprimerande att jag med skrämmande tydlighet minns det som hände för 10 år sedan. Det måste ju innebära att jag håller på att bli gammal. Skrämmande!

Och dels… Har det verkligen inte hänt mer positiva saker på ett decennium? Eller är det så att all kärlek har skett på ett annat plan, mer mellan två eller några människor än på samhällsnivå?

De avslutar med att skriva att det finns hopp, och det får man ju ändå tro. Hoppet ska ju vara det sista som lämnar oss. 2010 – best year ever?

Den här storyn som har varit de senaste dagarna om läkarstudenterna som gynundersökte en sövd och icke tillfrågad kvinna…

Det är lite underligt, den där etikexperten som uttalar sig i tidningarna… Jag undrar hur mycket han vet om klinisk vardag egentligen. Efter vad jag har hört så är man väldigt noggrann just med det här, men nu har jag ju inte läst gynkursen än så jag vet inte.

Och nåt är ju rätt i vården i alla fall, eftersom studenterna reagerar så starkt på det att det kommer ut i media.

Och relaterat, varför upplevs det som värre att studenterna gör en gynundersökning än att studenterna tar på nåns hjärta, eller lungor eller tarmar? Eller hjärna? Och jag menar det som en mer filosofisk fråga, jag skulle nog också tycka att det var värre, men jag vet inte varför.

*

För övrigt så har Annika Dahlqvist utsetts till årets förvillare av VoF. Jag tycker på ett sätt synd om henne, hon tror verkligen på den här kosten. Men jag tycker ändå att hon förtjänar priset. Kanske mest pga att hon gör så jäkla kategoriska och tvärsäkra uttalanden om saker vi faktiskt inte vet så hemskt mycket om.

Jag får lite sådär vag ångest när jag läser om 22-åringen som mördat sin mamma… Egentligen av helt själviska orsaker, att ha varit läkaren som skickade hem den mannen, usch! Jag lekte ju doktor på psyk i somras, och det var alltid det där och självmord som var min värsta fasa när jag skickade hem nån. Sen är det ju givetvis mer synd om 22-åringen, och den övriga familjen – fullt så självisk är jag inte att jag inte tycker det. Men jag identifierar mig av uppenbara skäl med läkaren…

*

Annat intressant är ju den här artikeln om en kvinna som dog efter p-pilleranvändande. Det är förstås djupt tragiskt att unga friska personer dör helt i onödan… Men att som föräldrarna yrka på ett förbud av den sortens p-piller känns väl kanske lite att ta i. I senaste numret av den tidningen som man får från läkemedelsverket stod det om just det här (länk) och både Yaz och yasmin är av den typen som är förenad med en större risk för blodpropp. Och det finns också rekommendationer från läkemedelsverket gällande det här.

Den person de intervjuat från Bayer framstår dock som ytterst osympatisk, men frågan är hur pass vinklat det egentligen är från aftonbladets sida…

*

Och så har vi lite om det här med försäkringskassan. Jag har avsiktligt hållit mig ifrån att skriva om det, av diverse skäl… Men jag hittade en intressant debattartikel idag som jag bara måste kommentera.

Det här med sjukintygsskrivande… Vi har haft lite utbildning på det… Ett par timmar med lite folk från försäkringskassan, där de påpekade ungefär det han påpekar i artikeln också, att de flesta intyg är ofullständigt ifyllda och att det får konsekvenser för patienten.

Rätt intressant är dock att man inte får nån feed back på om ett intyg är bra eller inte, och då är det ju rätt svårt att veta om man skriver bra eller skit. Hade man haft intresse av att öka kvaliteten hade det kanske varit ett bra ställe att börja.

Ett intressant citat är detta

Men som anställd på Försäkringskassan kan det kännas paradoxalt att läkarna har tid att skriva debattartiklar, men inte de sjukintyg som deras patienter behöver.

Debattartiklarna skrivs ju förhoppningsvis på fritiden, medan sjukintygen förhoppningsvis inte skrivs på fritiden…

Egentligen har jag inte alls tid att skriva nåt här, jag borde sminka mig och sen packa ner sminket och gå till skolan som en duktig student.  Och jag ska, snart.

Först måste jag berätta om David och hans ”solallergi” (aftonbladet… alltså…nej.) David lider då alltså av en sjukdom som kallas xeroderma pigmentosum och är sådär nästan löjligt ovanlig. Den har dock inget att göra med allergi. Problemet är snarare att han har ett defekt enzym i sina celler som gör att de inte kan reparera de DNA-skador som normalt uppstår av UV-strålning. Människor som inte lider av xeroderma pigmentosum får precis samma skador, men våra enzymer lagar dom så snabbt och smidigt att vi sällan får problem av det. Fast det händer ju att även vi får problem, det är då hudtumörer uppstår.

SvD rapporterar också att man hittat ett ”blodämne” som kan kopplas till flera olika sjukdomar. Nyfiken och lite halvnaiv som jag är så undrade jag vad jag nu har missat… Men det visade sig att de syftar på CRP. Alltså det som folk envisas med att kalla för snabbsänka. Det är ett akutfasprotein, vilket innebär att det bildas i levern som svar på inflammation. Att det har med allehanda inflammatoriska sjukdomar att göra har varit känt men inte så välbelagt tidigare, men nu har det kommit en stor studie (en metaanalys egentligen) där man tydligen sett samband inte bara med hjärt-kärlsjukdomar utan också andra sjukdomar.

Slutsatsen i SvD-artikeln blir lite intressant dock, att vi bör använda CRP-tester mer än vi gör idag… Jag är helt ärligt inte säker på att det är möjligt. Så fort man tittar på en doktor tas ju ett CRP… Och så länge vi inte vet hur vi ska tolka det, alltså vilken av alla de inflammatoriska sjukdomarna som just den här patienten håller på att utveckla, eller hur vi ska förhindra att den sjukdomen utvecklas, så är nyttan kanske inte gigantisk.

Dagens Medicin rapporterar förresten om samma sak, men med en lite annan vinkling.

Nu sminka, packa, skola. Sen hem till mamma för att gosa ner mig i hennes fåtölj och äta julskinka. (Or something…)

Jag hittar lite intressantheter hos herr Rehbinder (inget ovanligt förvisso)

Läs det här, och förundras.

I aftonbladet (kvalitetstidningen nummer 1) står det idag om en mamma som flera gånger uppdaterade sin twitterstatus medan hennes son var döende, eller möjligen död.

Det är väl möjligen sant att vi inte har nån rätt att döma henne, men jag gör det ändå. Trots att jag normalt försöker undvika det, och speciellt baserat på aftonbladetartiklar. Men jag kan inte låta bli.

Om det är sant det som står så kanske man borde fundera på att ta ifrån henne 11-åringen också…

Senaste tiden har det pågått en rätt hetsig debatt på Dagens Medicins sida, under den här artikeln. Jag har följt den, men tycker egentligen att nivån är så sjukt pinsam att jag inte har velat länka. Men nu måste jag ändå, jag kan bara inte hålla mig.

Hela debatten är skitlöjlig egentligen. Jag är personligen inget fan av läkarrocken, den är ivägen mest hela tiden, den blir tung eftersom man samlar på sig en jäkla massa skit i fickorna, och eftersom man måste ta av den hela tiden så blir den bara en belastning – både att komma ihåg att ta av den, och att sen ta på den igen. Således använder jag den inte. Personligen tycker jag att det bästa nog är Halmstads system med ljusblå pikétröja till läkarna, men det borde utvidgas till att inkludera alla personalgrupper, och möjligen kan det även vara bra med en speciell markering för studenter. Namnskyltar fungerar inte speciellt bra, dels måste man stå framför personen för att läsa dom (av samma anledning är inte text på ryggen heller ett bra alternativ) och dels känns det lite småkonstigt att stå en meter ifrån en person och stirra på dennes bröst. Jag kan tänka mig att det här är ytterligare lite värre för män.

Avsaknaden av läkarrocken får ju dock vissa konsekvenser, det är jag medveten om. Det är faktiskt inte alls ovanligt att patienter och annan personal tror att jag är sjuksköterska, undersköterska eller sjuksköterskestudent. Det är direkt ogynnsamt för alla att man inte direkt vet vem man pratar med. För att inte tala om att det faktiskt ÄR irriterande att få höra ”när kommer doktorn” efter 15 minuters samtal, detta trots att jag har presenterat mig överdrivet tydligt.

Jag förstår egentligen inte vad problemet är, kommentarerna till artikeln snackar mycket om hierarki, men vården ÄR ju hierarkisk. Beslutshierarki måste ju finnas, det är klart att den som har bäst utbildning och kunskap för att fatta ett visst beslut också ska fatta det, och då också ”köra över” andra yrkeskategorier som inte har samma teoretiska bakgrundskunskap. Alla har inte samma kunskaper, inte samma yrkesroll och ska inte ha det heller. En vård med bara läkare eller bara sjuksköterskor skulle ju vara helt värdelös.

Något som är intressant är ju att sjukgymnaster och arbetsterapeuter redan idag har egna kläder, och det underlättar verkligen en hel del. Om jag vill ge en sjuksköterska en ordination så kan jag åtminstone utesluta personerna med blå och röda byxor, sen är det bara resten kvar.

Så varför är det så fult att tycka att det är bra att det är lätt att se skillnad på olika yrkesgrupper? Bara för att jag har en blå tröja och nån annan har en grön innebär det ju inte att jag på något sätt är bättre, bara att jag har en annan utbildning och kompetens. Och vill man ha tag på en läkare är det väl skitbra att det är lätt att se vem det är. Jag förstår verkligen inte anledningen till att inte göra det så lätt som möjligt för alla att identifiera vem som är vad på en avdelning. Mystiskt.

Jag har klurat mycket på det senaste tiden. Mycket mycket. Det beror nog till stor del på att jag inte längre är i en relation, sedan ungefär 1,5 vecka tillbaks. Men även innan det så tänkte jag väldigt mycket. Nu har inte min relation med min fd pojkvän nåt med det övriga inlägget att göra egentligen. Mer än att det ju rör sig om relationer.

Gällande relationer, och det jag egentligen hade tänkt skriva om, så är jag redigt less på hela soppan om Tiger Woods och hans otrohet. Varför bryr folk sig? Vad han gör i sitt privatliv är väl deras sak, och knappast nåt för hela världen att bekymra sig om? Jag kan tycka att det är lite väl odiskret av honom, och han borde ha insett att förr eller senare skulle det komma tillbaks och bita honom. Men jag kan ju liksom inte tycka att reaktionen står i proportion till ”brottet”.

Såg en snutt av nåt random debattprogram på TV alldeles nyss som handlade om just det här. KDU:s ordförande var där, och i sin visdom sade han nåt i stil med att alla lyckliga (eller sa han fungerande?) förhållanden är baserade på monogami och trohet. Jag vetesjutton om jag tror det alltså. Jag tror att människor i mer öppna förhållanden som regel är lyckligare. Det som är kruxet är att klara av att vara i ett sånt förhållande när samhället ser ut som det gör. Det blir nog en hel del ifrågasättande, ryktesspridning och snack bakom ryggen. Men får man det att fungera tror jag egentligen att det är bättre än ett monogamt förhållande.

Jag undrar egentligen hur den optimala relationen ser ut. Jag blir mer och mer skeptisk till hela konceptet med monogami. Frågan är om det var tänkt så egentligen eller om polyamorösa-/öppna förhållanden/relationsanarki är the way to go. Jag vet inte om det är bitterhet eller nåt, eller om det faktiskt är såhär jag tycker. Det är as of now ganska oklart.

Och jag är egentligen inte bitter, jag bara vet inte riktigt vad jag tycker om saken än… Inte för att det blev klarare av det här direkt

Idag har vi lekt med Tropikamid i skolan… Då ser man ut såhär.

Fast det drygaste är att man inte kan fokusera, och eftersom pupillen inte kan dra ihop sig så blir man bländad av precis allt. Inklusive datorskärmen.

Jag har haft mycket att göra och knappt hunnit leka nåt med nya bäbisen (se föregående inlägg) idag tog jag dock kameran med mig när jag gick till ICA och så tog jag en liten omväg. Slänger upp de bästa bilderna helt oredigerade här. Det råkar bara vara en slump att de båda bästa var motljusbilder. Om jag orkar och hinner i helgen så ska jag roa mig med att lära mig redigera lite.