Jag får lite sådär vag ångest när jag läser om 22-åringen som mördat sin mamma… Egentligen av helt själviska orsaker, att ha varit läkaren som skickade hem den mannen, usch! Jag lekte ju doktor på psyk i somras, och det var alltid det där och självmord som var min värsta fasa när jag skickade hem nån. Sen är det ju givetvis mer synd om 22-åringen, och den övriga familjen – fullt så självisk är jag inte att jag inte tycker det. Men jag identifierar mig av uppenbara skäl med läkaren…

*

Annat intressant är ju den här artikeln om en kvinna som dog efter p-pilleranvändande. Det är förstås djupt tragiskt att unga friska personer dör helt i onödan… Men att som föräldrarna yrka på ett förbud av den sortens p-piller känns väl kanske lite att ta i. I senaste numret av den tidningen som man får från läkemedelsverket stod det om just det här (länk) och både Yaz och yasmin är av den typen som är förenad med en större risk för blodpropp. Och det finns också rekommendationer från läkemedelsverket gällande det här.

Den person de intervjuat från Bayer framstår dock som ytterst osympatisk, men frågan är hur pass vinklat det egentligen är från aftonbladets sida…

*

Och så har vi lite om det här med försäkringskassan. Jag har avsiktligt hållit mig ifrån att skriva om det, av diverse skäl… Men jag hittade en intressant debattartikel idag som jag bara måste kommentera.

Det här med sjukintygsskrivande… Vi har haft lite utbildning på det… Ett par timmar med lite folk från försäkringskassan, där de påpekade ungefär det han påpekar i artikeln också, att de flesta intyg är ofullständigt ifyllda och att det får konsekvenser för patienten.

Rätt intressant är dock att man inte får nån feed back på om ett intyg är bra eller inte, och då är det ju rätt svårt att veta om man skriver bra eller skit. Hade man haft intresse av att öka kvaliteten hade det kanske varit ett bra ställe att börja.

Ett intressant citat är detta

Men som anställd på Försäkringskassan kan det kännas paradoxalt att läkarna har tid att skriva debattartiklar, men inte de sjukintyg som deras patienter behöver.

Debattartiklarna skrivs ju förhoppningsvis på fritiden, medan sjukintygen förhoppningsvis inte skrivs på fritiden…

Semestern som inte var en semester, utan jobb. Nu när sommaren är över kan jag tala om att jag har varit underläkare på psyk i Gävle. Och jag har trivts helt sjukt bra! Det är en helgrym klinik, jättebra läkare och jättebra personal, och det är skittråkigt att sommaren är slut och att jag inte kan jobba där mer. Fast jag har pratat lite med chefen och kanske kommer få hoppa in och ta lite jourer under terminen, vilket ju inte direkt skadar min ekonomi. =)

För övrigt så har jag sparat en artikel som har stört mig nu i flera dagar och som jag måste blogga undan. Det passar helt strålande in eftersom den också handlar just om psykiatrin, och om stackars Emma som blev inlåst mot sin vilja. Jag har tidigare skrivit om LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) så för det rent juridiska får ni läsa där. Här blir mer åsikter.

För det första så blev jag första gången tipsad om Emmas story när det stod om den i sydöstran, tack vare att i princip alla i min bekantskapskrets vet att jag jobbade på psyk. Där framgår att Emmas vårdintyg skrevs av en psykiatriker, och inte en allmänläkare som kommentarerna på AB låter påskina. Inte för att det gör nån skillnad egentligen, men bara sådär för formens skull.

Anyway. Personligen tycker jag det är skitbra att Emma blev inlåst och utsläppt ett dygn senare, det visar bara att lagen om psykiatrisk tvångsvård fungerar som det är tänkt. Efter nästan 3 månader där jag dagligen bedömt patienters självmordsrisk så vet jag hur jäkla svårt det kan vara. För mig som nybörjare handlar det mycket om nån slags magkänsla, känns det fel så är det oftast det. För överläkare är det nog inte lika mycket så, utan något mer sofistikerat. Men om man har en ung tjej framför sig som säger att hon vill dö, så skulle även jag funderat på tvångsvård. Och dessutom är det nog så att läkaren skulle ha en helt annan berättelse av det samtalet om han eller hon fick yttra sig. Psykiatriker bedömer ju inte bara vad man säger utan också hur man säger det, och hur man ser ut när man säger det.

Och det faktum att det krävs en tvåläkarbedömning för LPT är ju just för att man inte ska kunna bli inlåst mer än 24 timmar (som är tidsgränsen för att en annan läkare måste bedöma), vissa tillstånd fluktuerar så snabbt att det inte finns ett spår av dem dagen efter. Och i just detta fall verkar det som om lilla Emma ganska ordentligt överdrivit hur dåligt hon mår, och sen blivit sur när läkaren tyckt att hon behövde inneliggande vård. Jag ska inte säga att hon får skylla sig själv, men om man i princip ljuger för läkaren så får man ju vara beredd på att man får fel behandling också. Säger man att man inte har ont så får man inga värktabletter heller liksom.

Om läkaren fälls i HSAN för det här så blir jag fan pissed off. Fel hade varit att släppa hem en 18-åring som säger sig vara självmordsbenägen.

Och för den delen så är ECT en ypperlig behandling, om jag nån gång blir deprimerad så är det bara att elchocka på. Så nu vet ni.

Förra veckan tog jag söndagsbloggningspaus, jag skyller på att det var påsk, men det beror nog i själva verket på ren lathet.
Den här veckan ska det handla om lagen om psykiatrisk tvångsvård som är en helt sjukt intressant lag egentligen. Det är få personer som får hålla folk inspärrade utan att domstolar känner till det, och utan att personen i fråga har begått något brott. Psykiatriker får dock, under vissa väldigt speciella omständigheter.

Förutsättningar – När får lagen användas?

Det finns 3 rekvisit som måste vara uppfyllda för att en patient ska kunna vårdas enligt LPT enligt 3 §.

1. Patienten måste lida av en allvarlig psykisk störning, dvs depression med självmordsrisk, svåra personlighetsstörningar med psykotiska genombrott och alla tillstånd av psykotisk svårighetsgrad oavsett orsak. Här ingår alla psykoser, manier och även personer som fått psykos pga narkotikaanvändning.
2. Patienten har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än att patienten är intagen på psykiatrisk avdelning, eller behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård – då i öppenvård.
3. Patienten motsäger sig denna typ av vård.

I princip innebär texten ovan att patienten måste vara allvarligt psykiskt sjuk, och därför kräva vård samtidigt som patienten vägrar vård. Det är tyvärr inte helt ovanligt, eftersom de tillstånd som inräknas under allvarlig psykisk störning ofta innebär störd verklighetsuppfattning.

Hur går det till?

Ofta går det till så att patienten kommer till vårdens kännedom på något sätt, ofta genom att anhöriga eller grannar ringer, men även polisen kan omhänderta en person i väntan på att denna skall få hälso- och sjukvård (47§). Det första som händer är att en legitimerad läkare (valfri specialitet, i praktiken ofta patientens husläkare) bedömer patienten, för att se om det finns skäl för tvångsvård. Om denna läkare bedömer att de tre rekvisiten är uppfyllda skriver han eller hon ett vårdintyg.

Patienten transporteras sedan till sjukhus, ofta med polishandräckning, och får där träffa en specialist i psykiatri som fattar ett intagningsbeslut. Intagningsbeslut fattas om psykiatrikern också tycker att patienten uppfyller alla 3 kraven för tvångsvård och är en extra ”säkerhetsspärr” eftersom det är två olika läkare som bedömer. När intagningsbeslut fattats börjar tvångsvården, som gäller i 28 dagar. Man kan självklart skrivas ut innan 28 dagar har gått, men om tvångsvården behövs förlängas utöver detta måste man ansöka om förlängning hos Länsrätten.

Om tvångsvården förlängs får tvångsvården pågå 4 månader från intagningsbeslutet (8 §), och vid ytterligare förlängningar är det 6 månader per gång (9 §).

Patienten har hela tiden möjlighet att överklaga vården, och Länsrättsförhandlingen kan då tidigareläggas. I praktiken blir den då inom en vecka eftersom det bara hålls länsrättsförhandlingar en gång i veckan ( i Uppsala, det är möjligt att det hålls flera gånger i veckan på andra håll i landet). Patienten har också rätt till en stödperson och juridiskt ombud.

Vad får man göra under tvångsvård?

Låst avdelning

Patienten har oftast begränsad rätt till frigång, ffa i början av tvångsvården. Ju friskare patienten blir desto större blir frigångs- och permissionsmöjligheterna. Permissioner kan dock vara villkorade, tex att patienten får permission med förbjuds att ta kontakt med vissa personer eller vistas på en speciell plats, eller att patienten förbinder sig att fortsätta att ta sina mediciner som ordinerat.

Bältesläggning

Är tillåtet under tvångsvård, patienten får ligga bältad max 4 timmar, längre endast vid synnerliga skäl och socialstyrelsen skall då omedelbart underrättas. Bältesläggning är tillåtet då patienten riktar aggressivt beteende mot sig själv, medpatienter eller vårdpersonal, och det måste finnas omedelbar fara för allvarlig skada.

Sjuksköterskor får lägga patienter i bälte men primärjour (”psykjouren”) skall omedelbart kontaktas och bedöma patienten. Om patienten måste ligga bältad mer än 4 timmar måste bakjour tillkallas.

Om en patient är fastspänd måste det alltid finnas personal närvarande i rummet.

Avskiljande/Isolering

Får pågå max 8 timmar, och kan komma att bli aktuellt om patienten allvarligt försvårar vården av andra patienter på grund av aggressivt eller störande beteende. Beslut om avskiljande fattas av specialist i psykiatri.

Tvångsmedicinering

Ordinationen måste göras av specialist i psykiatri, och kan bli aktuellt om patienten ej vill ta sina mediciner och är i behov av antipsykotiska läkemedel eller lugnande medicin. Man måste alltid tala om för patienten vad man ger – haldoldroppar i saften (som faktiskt förekommer) är inte bara olagligt utan enligt mig också etiskt förkastligt.

Det kan även komma att bli aktuellt med besöksförbud, generellt eller för vissa individer, dessa beslut skall fattas av chefsöverläkare. Man får inte visitera besökande, men de kan med hänvisning till klinikens ordningsregler bli tvungna att lämna ifrån sig jacka och väska innan besöket, och om de vägrar kan de bli avvisade från avdelningen.

Om chefsöverläkare så beslutar får personal öppna patienters brev, men inte läsa dessa. De får konfiskera olagligt material (narkotika, vapen osv). Man får ej hindra patienten att ta kontakt med omvärlden via dator eller mobiltelefon – vilket innebär att psykotiska eller maniska personer kan ödelägga sitt liv totalt även under pågående tvångsvård.

Konvertering från frivillig vård till tvångsvård (11 §)

Konvertering från HSL (Hälso- och sjukvårdslagen, frivillig vård) till LPT blir tillämpbart tex då patienten frivilligt går med på att skriva in sig, och sedan vill gå hem trots att de andra två kraven är uppfyllda. För att man ska få konvertera krävs dock ytterligare ett rekvisit. Dels alla de 3 jag redan gått igenom, och dessutom ska man, på grund av sin psykiska störning, befaras allvarligt skada sig själv eller någon annan.

Vid konvertering ska också länsrätten underrättas omedelbart, och en länsrättsförhandling skall hållas. Här måste man ansöka om förlängning redan efter 4 dagar.

Det är alltså avsevärt mycket högre krav för att konvertera någon än för att ta in någon enligt LPT, detta därför att man inte vill att människor ska dra sig för att söka psykiatrisk vård frivilligt.

Jag har dock hört ryktesvägen att man någonstans i södra sverige hade satt det i system att låta polisen vänta utanför avdelningen, och omhänderta patienten enligt 47§ för att köra dom till akuten och bli inlagda enligt LPT. Vet inte hur sant detta är men…

LRV, LVM, Nödrätt och Nödvärn

LRV – Lagen om rättspsykiatrisk vård

Gäller den som

1. efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård
2. är anhållen, häktad eller intagen på enhet för rättspsykiatrisk undersökning
3. är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt
4. är intagen i eller skall förpassas till särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård.

Inläggning efter beslut om LRV är inget en vanlig läkare stöter på på jourtid, utan skall alltid handläggas av en specialist i psykiatri som jobbar inom rättspsykiatrin.

Om patienten har särskild utskrivningsprövning är det länsrätten som beslutar om eventuell frigång eller permissioner, om patienten ej har särskild utskrivningsprövning är det specialistläkare som bestämmer detta på samma sätt som vid vård enligt LPT.

LVM – Lagen om vård av missbrukare i vissa fall

Är endast tillämpbar om patienten har ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel och är i behöv av vård för att komma ifrån sitt missbruk. Man måste också uppfylla minst ett av kriterierna nedan

1. Individen utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fata rill följd av missbruket
2. löper uppenbar risk att förstöra sitt liv
3. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Det är socialnämnden i kommunen som fattar beslut om vård enligt LVM.

Nödrätt (BRB 24 kap, 1-6§§)

Används för att förhindra att någon skadar sig själv, och innebär att en handling som i vanliga fall skulle vara brottslig får tillgripas för att avvärja fara för liv, hälsa eller egendom. Våldet eller handlingen som tillgrips måste dock anses vara försvarlig. Faran som skall avvärjas behöver inte vara brottslig.

Om man hänvisar till nödrättslagen är man personligt ansvarig.

Inom vården brukar ett ingripande enligt lagen om nödrätt ofta följas av en konvertering från HSL till LPT.

Nödvärn(BRB 24 kap, 4§)

Innebär att man får ingripa för att avbryta en farlig situation, förutsatt att det handlar om ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. Inom vården tillämpas detta då patienten hotar att misshandla eller misshandlar andra patienter.

Man får inte längre ingripa då situationen avklingat, det är inte tillåtet att kasta sig över angriparen då han/hon lämnar platsen.

Referenser

LPT Teori och praktik, Eriksson 2005

Jupp, I am. Det här blir bara ett dagboksinlägg, för jag orkar inte komma med nåt vettigt.

Idag har jag haft min sit-in, dvs jag hade ett patientsamtal som bedömdes av min handledare. Det gick över förväntan, även om jag var nervös och usch innan.

Idag har jag också varit på nåt som liknar en jobbintervju inför sommaren. Så nu är allt klart, förutom att jag inte får skriva på kontraktet förrän jag kan visa att jag har nuvarande termin godkänd. Tadaa.

Nu bada, sen sova!

Idag läste jag många saker i tidningarna som irriterade mig rätt ordentligt. Så nu kommer det ett lite splittrat inlägg som handlar om allt möjligt, mest för att jag exploderar om jag inte får skriva av mig lite.

Vi börjar i Gällivare.

Toni Alldén, mannen som troligen har mördat Carolin Stenvall, har tydligen utretts psykiatriskt innan mordet skedde. Expressen gör en fuling, och visar samtidigt att de inte har ens den mest grundläggande förståelse för psykiatri. Den stora löpsedeln är ”Han slutade ta sin medicin” – min första tanke var att han lider av psykossjukdom. När man läser artikeln framgår det att han lider av ångest och depression. Det är två tillstånd som inte gör personer farliga annat än för sig själva.

*

Jättemånga bloggare som skriver bättre än jag har redan skrivit om Olah Örtengrens lilla guide till att slippa FRA. Det hindrar inte att jag också skriver om det, för det är verkligen urbota puckat. En som skriver ett riktigt bra svar är Isobel Hadley-Kamptz på Expressens ledarsida.

Vilket jäkla ärkepucko Örtengren verkar vara. Men det är å andra sidan rätt typiskt för den generationen. Det är säkert inte lätt att förstå att i princip hela våra liv levs på internet. Jag har ett par riktigt riktigt nära vänner som jag har pratat med 5-6 år nånting, som står mig närmare än många av mina vänner boende i Uppsala, och som jag träffat nån enstaka gång. Jag betalar mina räkningar på internet, den mesta av den info jag tar in kommer från internet – gammelmedias nätupplagor och bloggare i första hand. Det är liksom inte ett alternativ att inte använda internet – det är fullständigt otänkbart. Jag kan tänka mig att det är att jämföra med att sätta Olah Örtengren i husarrest utan tillgång till TV, tidningar, familj och vänner.

Det går inte att leva så. Inte för mig. Och samtidigt tycker jag inte att staten behöver veta vem jag pratar med, vad jag tycker om senaste budgetförslaget, vilka vänner jag har. Det är my business – om jag inte väljer att berätta det öppet.

*

Sen har vi lite om den stackars stackars barnläkaren. Jag vet att det är provocerande att jag lider med henne och nämner henne mer än föräldrarna till barnet. Men det är för att jag verkligen verkligen hoppas, och tror, att hon är felaktigt anklagad.

Det har kommit lite ny intressant fakta från dels chefsläkaren på KS, och dels från Professor Lagerkrantz. Jag rekommenderar verkligen debattartikeln av Lagerkrantz i DN, han har mycket intressanta synpunkter.

Ingen säger (hoppas jag) att läkare ska stå över lagen. Det är inte det som diskuteras. Problemet är att många, inklusive mig själv, bara inte vill tro att det kan vara sant. Men alla vill nog att läkaren i fråga straffas om det är  så att hon faktiskt är skyldig. Det är bara det att det inte är så enkelt, för debattens skull antar vi att det som Stefan Engqvist skriver är sant, barnläkaren har handlat i enlighet med de riktlinjer som finns. Frågan är då: är det fortfarande dråp? Hur ska vi bete oss i framtiden? Det är ju inte heller etiskt att låta döende personer lida – är det inte då bättre att ge höga doser Tiopental och Morfin för att lindra eventuell ångest?

Det är inte lätta frågor.

EDIT: SvD har en bra artikel på samma tema idag.

Anna Odell intervjuas i DN idag, och hon har lite konstiga kommentarer runt det här med tvångsinläggningar.

– Överläkaren på S:t Görans psykakutmottagning har påstått att det jag gjorde skulle ha kunnat leda till att någon annan tilläts ta livet av sig. Det tyder ju på en resursbrist i vården som är långt mer alarmerande än att jag inte var sjuk på riktigt. Om en enda patient mer eller mindre kan ha sådana konsekvenser tycker jag att det är det som borde debatteras.

Är det egentligen nån nyhet att psykvården har resursbrist? Det har de ju gapat, skrikit och viftat om i åratal. Men det är väl så att samhället inte lyssnar, kanske.

Sen är det ju så att en patient som läggs i bälte inte är vilken patient som helst (återkommer till detta nedan). Den patienten får till exempel när den väl lagts i bälte inte lämnas ensam utan måste ha ett extravak bredvid sig hela tiden. Går det inte att ringa in nån personal till det så får nån ur den befintliga personalen sitta och vakta. Bara det kräver resurser och gör att den övriga personalen måste strukturera om arbetet, och inte kan lägga ner lika mycket tid på omvårdnaden av de övriga patienterna.

Hon har dock helt rätt i att det behövs en debatt kring detta.

– Jag anklagas också för att ha vållat vårdpersonalen svårt lidande när mitt beteende tvingade dem att lägga mig i bälte. Det känns ganska märkligt då jag förstått hur frikostiga de vanligtvis är med den metoden i sin behandling.

Alltså, hur har hon förstått det? Hennes förståelse skiljer sig nämligen väldigt mycket från min, jag har förstått att det används otroligt sällan, och inte alls som förstahandsalternativ.

Och varför skulle inte det vålla personalen stort lidande? Alla personer som kommer in och är svårt sjuka vållar väl personalen lidande i stor eller liten utsträckning egentligen. Det är ju inte som att det är party på psykakuten. Självklart känns det bra att kunna hjälpa, men det är ändå en annan sak, en person med normal empati tycker nog inte att det är speciellt trevligt att tvingas spänna fast en patient och tvångsmedicinera denne (har för mig att de även gjorde det).

Jag kan se fördelar med hennes agerande – det är alltid bra när något kontroversiellt händer och problem dras upp till ytan.

Nackdelarna är ju också ganska uppenbara, hon utsätter de facto andra patienter för risk, och om inte annat så är det patienter som redan mår mycket dåligt, och bara det faktum att hon verkar kommit in med buller och bång, eskorterad av polisen, kan ha förvärrat eventuella ångesttillstånd hos medpatienterna.

<skryt>

Jag har idag fått höra att jag är väldigt duktig, kompetent, rolig att jobba med, har intelligenta frågor, är lättlärd och skriver bra journaler.

Och jag har lagt till ytterligare en referens på mitt CV. I RULE!

</skryt>

Imorgon ska jag, om jag får vara med på en kvällmottagning i stan för personer som vill göra en könsbytesoperation. De måste enligt socialstyrelsen ha kontakt med psykiatriker 2 år innan operation för att man grundligt ska utreda om det kan finnas andra motiv bakom det hela än transsexualism. Sjukt intressant! Psykiatri rockar!

Ja, jag ligger i sängen med lappyn i knät, som vanligt när jag väntar för länge så kan jag inte somna. Irriterande är vad det är. Men effektiv som man är så passar jag på att blogga lite.

Jag har ju praktik på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning nu, och jag känner mig verkligen hemma. Har på två dagar inte träffat en enda patient – vilket normalt skulle göra mig grymt missnöjd, men det har faktiskt varit två riktigt bra dagar, och imorgon blir det troligen 2 patienter, lite beroende på hur mycket förkylda och kräksjuka de är. Alla andra verkar ju vara det så.

Psykiatri är intressant, och vi har en jättebra handledare som man kan fråga både såna där saker man går och klurar på, som kanske inte är relevant för kursen, och sånt som vi behöver kunna. Och när hon har tid över så undervisar hon. Vi har hittills haft en miniföreläsning om ångest och en lite allmän om psykiatrisk diagnostik.

Idag har TPB-rättegången fortsatt, tydligen höll de bara på i ett par timmar, och vad jag har sett har inget dramatiskt inträffat. Min nya favorit och idol Calandrella och Rick har livebloggat.

Opassande är alldeles passande förbannad idag. Jag hade också varit det om jag inte snarast känt en rätt massiv hopplöshet inför klubbandet av IPRED imorgon.

Annars har väl den stora nyheten idag varit kronprinsessans förlovning. Det var ju trevligt för henne att hon äntligen blev förlovad med Daniel. Men jag ska ärligt erkänna att min första tanke när jag såg löpsedlarna imorse var ”Mitt i den ekonomiska krisen, så otroligt lägligt”. Så cynisk är jag.

Nu ska jag återgå till att försöka sova. Eller möjligen återgå till min bok – som är helt sjukt bra. (Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross)

Läser i aftonbladet att en student på konstfack sett till att bli intagen på psykiatrisk klinik och dessutom tvångsvårdad, för att använda det i ett konstprojekt.

Man kan ju undra om hon verkligen hade tänkt igenom det noga, jag förstår att man vill testa gränser och provocera. Och det är inte alltid fel det heller.

Däremot tycker jag det är otroligt oansvarigt av henne att genomföra sitt projekt. Hon har inte för ett ögonblick tänkt på personalen och de andra patienterna på psykakuten som behövde hjälpen betydligt bättre än hon. Just användade av bältessäng är vad jag förstår rätt ovanligt, och mycket resurskrävande när det väl används.

*

Annars så har en narkotikapåverkad sköterska jobbat på danderyds akut inatt. Det är tydligen inte helt ovanligt med beroendeproblem inom vården. Nån gång har jag hört att läkare oftare bli beroende av narkotika än annan vårdpersonal, men jag har alltid tyckt att det verkar ologiskt då det ju är sjuksköterskorna som har tillgång till alla läkemedel.