Porr på hotellrum?

I Aftonbladets Wendela hittar jag en artikel av en man som har uppmärksammat att det numera är flera organisationer som för sina tjänsteresor väljer porrfria hotell.

Personligen så fattar jag inte vad grejen är. Det är bara lite porr, kom igen nu! Det är inge världens undergång om kommunpamparna i Helsingborg tittar på en porrfilm innan de somnar. Det gör inte att de blir sämre människor, eller mindre kapabla till att fatta beslut dagen efter.

Nu tycker jag i och för sig att hotellen har rätt att vara porrfria om de tycker att det är en bra grej, och de olika föreningarna och kommunerna har rätt att välja det om de tycker att det verkar bra, men varför måste det göras en så stor grej av det?

Malin Wollin har kommenterat och undrar varför Tore är så upprörd, jag ska vara snäll och tala om det. Jag tror nämligen Tore är lik mig i det avseendet att vi gärna vill bestämma själva.

Jag gillar inte att andra människor bestämmer åt mig, jag kan acceptera det när det gäller lagar och så vidare, men helst skulle jag bestämma själv. Och då att en massa nymoralister ska bestämma att jag inte får titta på porr om jag vill känns helfel. Det är inte olagligt, och det är inte bara ”äkta rövknull med en tightskinkad anorektiker med blonderat hår”. Det finns ju vacker porr också, om det nu är det man är ute efter.

Debatt 6/11

Ja, det handlade ju delvis om Halal-tv. Men det är faktiskt inte därför jag skriver, utan framför allt för att beklaga mig lite över Janne Josefsson. Maken till partisk människa får man verkligen leta efter. Det är ju inte direkt ett tecken på en bra moderator för en debatt att han klipper av ordet för folk som inte håller med honom, och att han enbart ställer ”svåra” frågor till de som inte håller med honom.

Ska inte en debattmoderator vara neutral? Eller åtminstone inte uppenbart partisk. Han var så otroligt ettrig mot Carl Hamilton att jag kom på mig själv med att tycka synd om honom. Hamilton då alltså. Han har ju faktiskt en poäng, och det är definitivt en fråga värd att diskutera. Kanske inte just handslaget i sig, utan mer hur tolerant det Svenska samhället ska vara mot våra nya invånare, och hur mycket vi vill att människor som flyttar hit ska anpassa sig. Det är ju bra att sånt här händer, det öppnar upp för diskussion, och det är otroligt synd att kväva den diskussionen genom att börja kasta rasismanklagelser omkring sig. Att bli anklagad för rasism är ju inte direkt nåt som öppnar upp för diskussion…

Nej, det är helt klart frågor värda att diskutera. Och jag tycker att Carl Hamilton har delvis rätt. Det kan vara ohyfsat om en person inte hälsar genom att skaka hand, men å andra sidan kan vi knappast tvinga folk som inte vill skaka hand heller.

Men, liberal som jag är så tycker jag faktiskt att människor har rätt att själva välja vem de vill röra vid och inte, vilken religion man vill följa, eller inte följa och så vidare. Jag kan förstå ”andra sidan”, men för mig är personlig integritet och valfrihet viktigast.

Semester från dagis

Läste i aftonbladet igår om att moderaterna och Malin Wollin vill att alla barn ska ha 5 veckor obligatorisk semester från dagis. Det är väl en bra idé på pappret kanske, jag tror inte heller att barnen mår bra av att vara på dagis 10 timmar om dagen varje dag hela tiden.

Däremot har jag större förtroende för föräldrarna än så. Jag är övertygad om att de älskar sina barn, och därför vill det bästa för sina barn – och så utgår jag från att de vill spendera tid med sina barn också. Därför tror jag inte heller att de har sina barn på dagis mer än nödvändigt.

Och sen är det ju det här problemet med ensamstående föräldrar. Det är ju inte alla som har möjlighet att ta ut sin semester, och det är inte alla som har möjlighet att låta mor- eller farföräldrar eller någon annan ta hand om barnen heller, om nu föräldern måste jobba.

Sen är det ju lite så också, att det är föräldrarna som har ansvaret för att uppfostra sina barn, och inte staten.

Vill vi verkligen det?

Malin Wollin har vettiga åsikter (läs: samma åsikter som jag) inom det mesta. Men idag håller jag inte med henne ett dugg, för idag skriver hon att hon hoppas att sossarna lagstiftar om att man måste dela lika på VAB-dagarna om de vinner valet 2010.

Tja, för det första så hoppas jag verkligen inte att sossarna vinner valet 2010, och för det andra så hoppas jag verkligen inte att de börjar lagstifta om massa saker som bäst löses inom familjen. Å andra sidan vet jag inte om hon skämtar, för det är faktiskt rätt kul där på slutet, hon använder hela inlägget för att förklara varför hon, och inte hennes make, är VAB-queen, och så avslutar hon med följande ord:

Men alla ni andra; TA INGEN SKIT. Om ni båda har det där vanliga jobbet jag fantiserar om; d-e-l-a u-p-p.

När såssegänget tar över 2010 hoppas jag på lagstiftad uppdelning av VAB-dagarna.

Så slipper ni stå där i hallen och tjafsa medan treåringen slickar snorsträngar framför Barnkanalen.

Om hon skämtar är det jätteroligt, på riktigt. Om hon inte skämtar så vet jag inte riktigt varför det är ok i deras familj men inte i andra familjer.

I de flesta familjer så finns det en förälder som har lättare att ta ledigt från jobbet än den andra föräldern. Om jag skaffar barn med min pojkvän så kommer det troligen bli han som får vara hemma lite mer med barnen. Dels för att han ska bli ambulanskille, och således har lättare för att hitta en vikarie än jag kommer ha, och dels för att jag kommer tjäna mer pengar än honom.

Jag tycker inte att det är helt kosher (eller halal) att barnen blir kvinnans ansvar, och att papporna är dåliga på att vara hemma med barnen. Men det är ju ändå så att kvinnorna får ställa lite krav på sina män, och männen får ställa krav på sina fruar – jag utgår ju från att även männen vill spendera tid med sina barn.

Varje familj borde själva få bestämma om VAB-dagar, och detsamma gäller för föräldraledighet. För vissa familjer funkar vissa saker bättre än andra, det är inte statens business.

USA och abortfrågan

På bloggportalen snubblade jag över den här artikeln från aftonbladet.

Precis i början så handlar den om en kvinna som genomgått en abort, och som ångrar det. Nu vill hon förbjuda abort för att andra kvinnor ska slippa genomlida det hon tvingats gå igenom.

Det är ungefär det dummaste argument jag nånsin hört. Hon fick friheten att välja själv, och gjorde fel val och därför vill hon nu begränsa andra kvinnors rätt att fritt val. Hur dumt argument som helst. De som argumenterar med utgångspunkt från barnet kan jag respektera, men det här var ju bara för mycket.

Kvinnan hävdar också att det aldrig finns skäl för en abort, vilket jag inte håller med om alls. Jag tycker det finns många skäl till att göra abort, men också att abort idag tas alltför lättvindigt.

Sen kommer hon med de vanliga argumenten om barn som dör utanför livmodern på kalla brickor av rostfritt stål. Och det beror mycket på vilken typ av abort man gör, och hur sent i graviditeten man gör abort.

Fostren dör som regel inuti mammans mage då man ger ”abortpiller” vid en medicinsk abort, och gör en skrapning vid en kirurgisk abort.

Valfrihet i skolan.

I SvD idag finns en artikel om att de estetiska ämnena kanske kommer bli valfria. Personerna som intervjuats i artikeln ser inga som helst fördelar med detta. Det gör definitivt jag.

Dels är jag för alla typer av valfrihet, alltså stöder jag förslaget bara på ren princip.

Dels måste jag säga, att den timme varje onsdag eftermiddag jag satt och försökte rita en jävla massa crap inte har gett mig någonting. Fullständigt värdelös var den utbildningen, och hade jag fått välja hade jag varit ledig den timmen istället.

Peder Hofmann på Kungliga Musikhögskolan säger

2006 sa utbildningsministern att kulturella uttrycksmedel och kulturell medvetenhet är en nyckelkompetens som är nödvändig för ett framtida Europa.

Kulturell medvetenhet? Jag är nog lite för puckad för att förstå vad han menar, för det är ju faktiskt inte som att man lär sig nåt som man har nytta av senare på den estetiska undervisningen. Jag gjorde det inte i alla fall. Däremot är det ett ganska trevligt avbrott mot all teoretisk undervisning.

– Man glömmer bort att rätten att uttrycka sig genom bilder, sång eller musik är fundamental för att utvecklas som människa. I stället värderar man mätbar kunskap högre – det är lättare att mäta om man räknat rätt än om man spelar vackert, säger han.

Ovanstående är också ett citat från Peder Hofmann. Och jag håller inte med honom här heller. Dels tycker jag inte att rätten att blablabla är fundamental för att utvecklas som människa. Och dels tror jag knappast, om man tycker att rätten till blablabla är fundamental, att man då glömmer bort den.

Däremot så tror jag att om man gillar de estetiska ämnena, och är bra på dem, så tror jag att man kommer välja att fortsätta läsa dem.

Jag däremot hade inte gjort det.