Bitchslap Barbie

There’s a new toy in town, and her name is Bitchslap Barbie

Felbehandling kostar massor!

with 5 comments

DN har en intressant artikel om sjukvård idag. Den bygger på rapporten som kom i juni, som säger att alldeles för många människor skadas inom vården.

Det är verkligen fruktansvärt onödigt, och det kostar mycket pengar, närmare bestämt var 5:e krona av vårdbudgeten. Det är verkligen alldeles för mycket pengar. Om vi klantade oss mindre skulle vi kunna ta hand om fler patienter.

Det finns ju vissa saker som förklarar siffrorna – dels är patienterna idag betydligt sjukare, vilket ju gör att komplikationer lättare uppstår. Sen utför vi betydligt mer komplicerade procedurer på människor idag än vi gjorde för bara 10 år sedan, och sen är det också så att avvikelserapporterna man skriver varje gång det händer nånting – tja, låt oss bara säga att jag aldrig sett nån ändring i rutinerna till följd av detta. Det innebär ju såklart inte att det inte händer, men det är enligt min erfarenhet inte speciellt vanligt.

Men sen är det ju så att det finns vissa saker som bara inte får hända – felbehandlingar och slarv. Det kan inte vara det som våra gemensamma skattepengar ska gå till. Vårdrelaterade infektioner till exempel, det är ju så idag att en patient som ligger på sjukhus inom bara någon dag är koloniserad av olika bakterier från sjukhuset. Här finns mycket att göra. Idealet skulle ju vara att alla patienter har enkelrum – ur infektionssynpunkt alltså, men det skulle kräva att man bygger om i princip alla avdelningar på alla sjukhus i Sverige. Ett bra ställe att börja på kan vara att informera undersköterskor om att det framför allt är dem (och sjuksköterskorna) som de basala hygienrutinerna gäller. Det är förvånansvärt många som har nagelförlängningar och ringar på sig på arbetsplatsen.

Anmälningarna till Patientnämnden och HSAN som artikeln i DN nämner är ju egentligen inte ett mått på felbehandling, utan snarare på att patienter anmäler rätt konstiga saker. Det är i och för sig bra, tycker man att man blivit felbehandlad så är det ju bra att man anmäler så att nån myndighet får gå igenom detta, men det är ungefär 90% (har jag hört nånstans…) av anmälningarna som inte leder till nåt.

Det finns mycket vi kan göra bättre, det gör det verkligen. Det är synd att avdelningar och sjukhus ska vara såna tungrodda kolosser – det är enormt svårt att få till nån förändring.

Advertisements

Written by Bitchslap Barbie

7 november 2008 den 19:31

Publicerat i medicin

Tagged with ,

5 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jobbar själv inom vården på SLL som ssk och håller med dig fullständigt (bra kommentarer).
    Anmälan till HSAN gör inget för artt ändra på systmefel utan inriktar sig mer på individer/personal/person.
    Vilket är väl rätt till vis del.
    Dock så ändras aldrig systemfel/rutiner mm.
    Sjukvården måste (tror jag) härma flyget när det gäller säkerhet dvs mer av att man som kollegor dubbel kontrollerar medicin mm.
    Stress och tempo MÅSTE sänkas för säkerheten patient säkerhetens skull.
    Alla avvikelser rapporter som beskriv i artikeln, tror jag är något som verkligen kan gynna patienten och vården. Den stora nackdelen är att jag som personal inte ser vad som händer (försvinner alla avvikelser i en stor papperskvarn? 😉 ).
    Det ämne är verkligen något är intressant för framtiden, kan spara mycket liv/lidande och pengar.

    Intressant att vi båda har ungefär samma erfarenehter av avvikelserapporter. Det är nog så att de har en stor papperskvarn nånstans där de hamnar.
    Jag tror också att det vore en bra idé att inte i enbart knyta HSAN-anmälningar till person, utan också till avdelningar.
    /BB

    Goorilla

    7 november 2008 at 20:49

  2. Patientsäkerheten börjar med att man lyssnar/tar på allvar det patient och eventuella anhöriga har att säga.

    De flesta fel kommer aldrig fram. Ingen idé att anmäla.

    Hur många valsar runt i vården med olika symptom som egentligen är biverkningar av deras läkemedel?

    Läkemedel som de kanske inte behövde till att börja med – eller inte behöver längre.

    Det förekommer en hel del slentrianmässig medicinering som gör mer skada än nytta.

    Verkar finnas väldigt få i vårdkedjan som tänker i den här banorna.

    Tack och lov kan man hitta en hel del information på nätet om man är tillräckligt enveten.

    För biverkningar av s.k. kolesterolsänkare (=statiner) gå till http://www.medications.com.

    På första sidan står ”Drugs with most reported side effects”. Det är en 10-i-topp-lista över patientberättelser.

    Klicka på namnet Lipitor och över tusen berättelser uppenbarar sig.

    Samtliga statiner har likartade biverkningar.

    De kan komma som ett brev på posten – eller smygande efter många år och helt förstöra livskvaliteén.

    Det har jag sett i egenskap av anhörig.

    För den som är intresserad av vad vissa antibiotika (s.k. kinoloner) kan ställa till med – klicka på namet Levaquin (=Levafloxacin = Tavanic) eller på t.ex. Cipro.

    Besök också http://www.fqvictims.org och http://www.fqresearch.org. Där finns massor av berättelser m.m. om den här antibiotikagruppen.

    Det bästa man kan göra för sig själv – och för andra -är att läsa på och försöka bilda sig en egen uppfattning. Man skall alltid veta varför man börjar med en viss läkemedelsbehandling och varför man slutar!

    Det är inte helt lätt som vårdpersonal heller. Det är nästan svårare att låta bli att behandla än att starta en behandling, patienterna vill ju bli behandlade som regel. Och ansvaret för att rapportera biverkningarna ligger ju tyvärr nästan helt på patienten, vissa biverkningar kanske man får acceptera om läkemedlet har en effekt som överväger det negativa från biverkningarna.
    Statiner har mycket biverkningar, det är känt – därför tar man dom nattetid, så att man sover sig igenom det värsta. Å andra sidan finns det inget läkemedel som sänker blodfetterna lika bra som statiner heller, så det är även där en fråga om vad man vill acceptera.
    Man ska heller inte tro på allt man läser på såna där sidor på nätet, de brukar inte vara särskilt objektiva.
    /BB

    F.d. anhörig

    7 november 2008 at 21:22

  3. Jag anser att det är på tok för svårt för läkare att bli av med sin legetimation vid felbehandling och processen tar för lång tid, finns det ens möjlighet att stänga av ssk och usk? Man borde däremot kunna få tillbaka sin legetimation på något sätt, genom övervakning eller dyl.

    Jag håller helt med dig, i sverige idag kan man i princip mörda patienter och ändå får behålla legitimation. Sjuksköterskor kan man delegitimera, men inte undersköterskor – som ju inte har legitimation till att börja med. Fast det kanske kan vara en idé? Legitimation för alla, vore väl bra.
    /BB

    Sokar

    7 november 2008 at 21:57

  4. Givetvis skall man inte tro på allt som står på nätet. Man skall förstås försöka ta reda på vem/vilka som står bakom viss information.

    Men tyvärr har vårdpersonal ofta svårt att acceptera att patienter/anhöriga tar reda på saker själv.

    Här ett exempel från verkligen år 2003.

    Då kom min pappa hem efter en s.k. avlastningsvecka på ett äldreboende. Han var som ett vrak och jag förstod omedelbart att det handlade om drogning.

    Jag hittade en extra dossett och på dess baksida stod Mallorol (neuroleptika) och Aricept (s.k. bromsmedicin för demens).

    Min pappa hade redan 10-12 andra mediciner som han fått slentrianmässigt år efter år utan ordentlig uppföljning. Han var dessutom 95 (inte tack vare medicinerna).

    Det fanns ingen bipacksedel med och min mamma hade inte en aning om vad detta skulle ställa med.

    Som tur var hade jag just fått Internet-uppkoppling och kunde söka information.

    Mallorol visade sig redan vara indragen i England på grund av att den kunde förorsaka allvarliga hjärtrytmrubbningar/plötslig hjärtdöd bl.a.

    I Sverige fick en fortsätta att säljas ytterligare ett år!

    Givetvis skrev jag till läkaren på hälsocentralen och bad om total läkemedelsgenomgång och stopp för de två tillkommande. Varför ge en 95-åring, som förmodligen var läkemedelsförgiftad – därav plötslig förvirring – s.k. ”bromsmedicin” för demens?

    Jag skrev ut den ena sidan efter den andra om Mallorol bl.a. och min mamma pratade med distriktssköterskan.

    Hon lät hälsa till mig – att man skulle inte tro på det som stod på Internet!

    Mitt råd till vårdpersonal – var litet ödmjuk.

    Bli glad om någon engagerar sig och tro inte att man kan kunna allt.

    Det är omöjligt att hänga med i informationsflödet.

    Givetvis är det bra att anhöriga engagerar sig, och självklart kan vårdpersonal ha fel. Men det finns en anledning till att läkare går 5,5 år i skola, och det är inte för att lära sig skriva ut läkemedel. Det är för att lära sig bedöma konsekvenserna av olika läkemedel.
    Jag beklagar att det blivit fel i just fallet med din far. Men det är inte ofta det är så illa.
    /BB

    F.d. anhörig

    24 december 2008 at 8:55

  5. Gå gärna in på http://www.sjukhusläkaren och läs fler artiklar om äldres medicinering. Finns bl.a. en artikel som handlar om det uppmärksammade fallet Gulli Johansson som Uppdrag Granskning tog upp tidigare i höst.

    Därunder finns en kommentar – historien om A. Läs och förundras.

    Vi är alldeles för blåögda när det gäller vården!

    F.d. anhörig

    24 december 2008 at 8:59


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: