Bitchslap Barbie

There’s a new toy in town, and her name is Bitchslap Barbie

Splittrat

with 4 comments

Idag läste jag många saker i tidningarna som irriterade mig rätt ordentligt. Så nu kommer det ett lite splittrat inlägg som handlar om allt möjligt, mest för att jag exploderar om jag inte får skriva av mig lite.

Vi börjar i Gällivare.

Toni Alldén, mannen som troligen har mördat Carolin Stenvall, har tydligen utretts psykiatriskt innan mordet skedde. Expressen gör en fuling, och visar samtidigt att de inte har ens den mest grundläggande förståelse för psykiatri. Den stora löpsedeln är ”Han slutade ta sin medicin” – min första tanke var att han lider av psykossjukdom. När man läser artikeln framgår det att han lider av ångest och depression. Det är två tillstånd som inte gör personer farliga annat än för sig själva.

*

Jättemånga bloggare som skriver bättre än jag har redan skrivit om Olah Örtengrens lilla guide till att slippa FRA. Det hindrar inte att jag också skriver om det, för det är verkligen urbota puckat. En som skriver ett riktigt bra svar är Isobel Hadley-Kamptz på Expressens ledarsida.

Vilket jäkla ärkepucko Örtengren verkar vara. Men det är å andra sidan rätt typiskt för den generationen. Det är säkert inte lätt att förstå att i princip hela våra liv levs på internet. Jag har ett par riktigt riktigt nära vänner som jag har pratat med 5-6 år nånting, som står mig närmare än många av mina vänner boende i Uppsala, och som jag träffat nån enstaka gång. Jag betalar mina räkningar på internet, den mesta av den info jag tar in kommer från internet – gammelmedias nätupplagor och bloggare i första hand. Det är liksom inte ett alternativ att inte använda internet – det är fullständigt otänkbart. Jag kan tänka mig att det är att jämföra med att sätta Olah Örtengren i husarrest utan tillgång till TV, tidningar, familj och vänner.

Det går inte att leva så. Inte för mig. Och samtidigt tycker jag inte att staten behöver veta vem jag pratar med, vad jag tycker om senaste budgetförslaget, vilka vänner jag har. Det är my business – om jag inte väljer att berätta det öppet.

*

Sen har vi lite om den stackars stackars barnläkaren. Jag vet att det är provocerande att jag lider med henne och nämner henne mer än föräldrarna till barnet. Men det är för att jag verkligen verkligen hoppas, och tror, att hon är felaktigt anklagad.

Det har kommit lite ny intressant fakta från dels chefsläkaren på KS, och dels från Professor Lagerkrantz. Jag rekommenderar verkligen debattartikeln av Lagerkrantz i DN, han har mycket intressanta synpunkter.

Ingen säger (hoppas jag) att läkare ska stå över lagen. Det är inte det som diskuteras. Problemet är att många, inklusive mig själv, bara inte vill tro att det kan vara sant. Men alla vill nog att läkaren i fråga straffas om det är  så att hon faktiskt är skyldig. Det är bara det att det inte är så enkelt, för debattens skull antar vi att det som Stefan Engqvist skriver är sant, barnläkaren har handlat i enlighet med de riktlinjer som finns. Frågan är då: är det fortfarande dråp? Hur ska vi bete oss i framtiden? Det är ju inte heller etiskt att låta döende personer lida – är det inte då bättre att ge höga doser Tiopental och Morfin för att lindra eventuell ångest?

Det är inte lätta frågor.

EDIT: SvD har en bra artikel på samma tema idag.

Written by Bitchslap Barbie

7 mars 2009 den 12:54

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Stämmer väl med det intryck jag fått. Att fortsätta behandling i ett hopplöst fall är oansvarigt nyttjande av sjukvårdens resurser, det kommer ju innebära att andra, som faktiskt har möjlighet att klara sig, får sämre vård.

    Om barnets fysiska liv kan gå att rädda, men det kommer ha grava hjärnskador så anser jag nog att det kan var bättre att avsluta. När jag ser dom mest gravt hjärnskadade, som inte verkar ha någon närvaro alls, känns det bara tragiskt, det kan inte komma särskilt mycket mer av det än sorg. Det är ingen värdig eller meningsfull existens, respekt för livet innebär inte att upprätthålla det till varje pris. Men det är svåra gränsdragningar…

    Ja, dels är det slöseri med resurser, och dels är det fruktansvärt oetiskt. Men det är en svår gränsdragning ändå. Vem bestämmer att hjärnskadorna är så svåra att man ska avsluta behandling? Det är ju inte en helt lätt fråga, och det måste finnas folk som fattar svåra beslut – synd bara att man blir anhållen för mord när man fattar besluten.
    Usch, hela debatten ger mig ångest. Hemskt är det.
    /BB

    Karl

    7 mars 2009 at 13:49

  2. Jag har inte påstått motsatsen. Det jag menar med att jag hoppas att åklagaren har tillräckligt starka bevis är bl.a att de räknat med sådana marginaler, om man nu kan räkna på det.

    Du frågar om läkaren kan göras skyldig till dråp om hon följt riktlinjerna. Dråp kräver ju uppsåt…(säger en dryg juriststudent). Har hon enbart följt riktlinjerna i syfte att lindra lidande etc. så kan det inte bli dråp. Åklagaren vekar mena att det har förekommit ett aktivt handlande… men det blir ju en svår bevisfråga bl.a av de skäl du nämnt.

    Var gärna en dryg juriststudent, min starka sida är ju medicinen så =)
    Ja, det ska som sagt bli intressant att se när det börjar komma ut lite mer fakta, spekulationer är ju trots allt bara spekulationer.
    /BB

    Susanne

    7 mars 2009 at 14:17

  3. ”Det är ju inte heller etiskt att låta döende personer lida – är det inte då bättre att ge höga doser Tiopental och Morfin för att lindra eventuell ångest?”

    Hur tar man ställning till ett sådant litet barns eventuella ångest?
    Dödshjälp är dödshjälp är dödshjälp, förutom i det här fallet, då barnet inte bett om det.

    Man tar ställning eftersom man av erfarenhet och i studier har visat att även små barns nivåer av stresshormoner stiger kraftigt strax innan döden. Det är egentligen inte speciellt svårt att tänka sig heller. Barnet i fråga hade kopplats ur respiratorn – du kanske någon gång har haft svårt att andas själv. Det ger en massiv ångest.

    /BB

    Mattias

    7 mars 2009 at 14:52

  4. ”Hur tar man ställning till ett sådant litet barns eventuella ångest? Dödshjälp är dödshjälp är dödshjälp, förutom i det här fallet, då barnet inte bett om det.”

    Det är just därför det är viktigt att kompetent personal kopplas in, medicinsk kunnig expertis. Ovan citerade mening skriker okunskap å det grövsta. Det är stor skillnad på palliation och eutanasi. Kanske borde du ta reda på det innan du uttalar dig som sakkunnig.

    Staffan

    8 mars 2009 at 13:17


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: